Tänkte börja med att berätta lite ytligt om mig själv, när jag har kommit igång med bloggen kommer jag att gå in djupare på detaljer. Har jag nämt något som ni vill veta mer om är det bara att fråga mig, för mig finns det inga dumma frågor. Förbered er på brutal ärlighet, inget trams och påhitt utan rakt från hjärtat, min verklighet!

Jag är uppväxt i Dalarna på en gård och jag är en riktig häst tjej, jag var åtminstonde det tills jag var 13 ungefär. Då började jag tänja på gränserna ordentligt och det var början på mitt destruktiva liv som hela tiden präglats av prestationsångest, beroenden, kriminalitet och mycket mer!

I huvudsak vill jag berätta att jag lever i tron att jag lider av ADHD, Borderline och Schizofreni. Detta är något läkarna misstänker och även jag själv till 150% men det är ingenting jag fått på papper än då man måste vara ren från droger i tre månader innan utredningarna börjar och sen ska du vara ren under utredningarna också till det är klart. Detta är något jag försökt med hela våren och sommaren men det är omöjligt då jag har kraftiga psykiska funktionsnedsättningar och hjärnspöken som driver mig in i psykoser om jag är nykter en längre tid. Tänkte berätta om en psykos jag hade i våras pga detta, men de får bli i ett annat inlägg. Hur som hellst, när läkarna sagt till mig att de inte kan ge mig någon alternativ medicin undertiden jag lämnar pissprov har jag kännt mig som en människa utan värde! För mig är det som att säga till någon som brytit ryggen ba: "ah men visa att du kan gå i 3 månader sen ska du få smärtstillande." SÅ ILLA ÄR DET! För jag får hemska brutala psykoser utan medicin (medicin som jag ej får eftersom jag inte är diagnotiserad) och skulle det vara bättre med psykos då? Nej.

Nu till mitt brukande av diverse droger. Jag självmedicinerar just på grund av dessa psykoser som förföljer mig som min skugga, jag missbrukar absolut inte men jag är junkie om du vill kalla mig det. Jag är inte beroende av någon drog och helt ärligt hatar jag egentligen droger, för dem som inte kan kontrollera sitt brukande går in i en mörk och ond cirkel och  den tar inte slut så länge du inte har en genuin vilja att avsluta det. Det är helt kopiöst grymt att ta sig ur ett missbruk för de flesta, för mig var det dock väldigt enkelt! Jag har varit beroende och missbrukat fentanyl i 2½ års tid när jag var i ett väldigt destruktivt förhållande, men i samband med att jag gick ur förhållandet kapade jag också mitt missbruk rakt av, för mig var det faktiskt så enkelt. Tyvärr missbrukade jag faktiskt endast för att stå ut i mitt hemska förhållade. Fentanyl är 1000 gånger starkare än heroin, värt att veta!

När jag var 17 år blev jag placerad i fosterfamilj efter att ha torskat första gången för ringa narkotikabrott av eget bruk och  7 månader efter det hamnade jag på behandlingshemmet "Hassela kollektivet" i Hassela i Norrland där jag blev kvar i ett år. Det var efter behandlingen jag började missbruka fentanyl och detta kommer jag gå in på närmare i ett annat inlägg.

Nu har jag tagit upp en liiiten del och detta är bara början på min historia. Nu tänkte jag berätta lite vart jag står idag och hur mitt liv ser ut med en del allmän information om mig. 

Jag har precis flyttat tillbaka till Dalarna efter att ha bott i Stockholm i drygt två månader, jag bodde där i ett kollektiv med tre till sköna lirare, men sen sa hyresvärden upp lägenheten så vi flyttade ut. Jag har en tendens att vara på fot och aldrig slå mig till ro, jag är en äventyrare och det finns inget jag gillar så mycket som drama och när de händer saker omkring mig. Nu bor jag tillsammans med en underbar tjej som stöttar mig till tusen då min plan nu är att snarast möjligt komma in på ett behandlingshem som är specialicerat på psykiska funktionsnedsättningar så jag kan få den hjälp och det stöd jag behöver för att hålla mig ren så jag kan få mina diagnoser och den medicin jag behöver för att fungera som en normal människa om man får uttrycka sig så. Utan den är jag ej kapabel att sköta ett jobb och leva ett anständigt liv utan att psykoserna kommer ikapp mig som min egen skugga. 

Jag kommer hålla er väl uppdaterade om allt som händer i mitt liv (även under behandlingen) och jag kommer som jag skrivit ovan gå in djupare på saker som jag varit med om och gjort som resulterat i att mitt liv ser ut som det gör idag. 

För övrigt går jag på LCHF, vilket är den omtyckta och hatade "fettdieten". Den funkar kanon på mig och hela min familj följer den dieten med lycka. Resten av min familj har gått på den i över 2 år men jag har följt den lite till och från beroende på vad som hänt i mitt liv.

Min familj har jag en väldigt udda relation till idag, dem kan inte relatera till mina beteénden och är alldeles för gammeldagsa för att förstå och det har utvecklat sig väldigt negativt, jag har stött bort dem och det har skadat våra relationer extremt. Idag är det relativt lugnt eftersom dem vet att jag ska in på behandling, vilket glädjer dem såklart. Dom kan ju absolut inte förstå varför jag lever som jag gör och de förstår sig inte på mig överhuvudtaget. Min syster är raka motsatsen till mig, hon pluggar till journalist och lever ett värdigt och anständigt liv. Hon är påläst och modern så hon förstår mig även om hon inte kan relatera till mig och jag älskar min syster mer än livet själv! Hon är min stjärna och jag tar en kula för henne. Mina päron däremot är extremt omoderna och de vet inte ens vad adhd är, så ni kan ju förstå att jag vart svarta fåret i familjen som blivit missförstått och felbehandlat sen barnsben, dessutom är det inte bara adhd utan två diagnoser till som de är helt obekanta med.

Det är huvudämnet i min blogg, jag vill dela med mig av alla mina erfarenheter men speciellt allt kring mina diagnoser och när jag har allt på papper och jag kan bevisa svart på vitt att jag har psykiska problem kan få kasta de i ansiktet på min familj att de haft fel och de har gjort fel, inte jag! Jag har bara vart mig själv och den jag faktiskt är.

Nu kanske ni tycker att jag berättat väldigt mycket om mig själv men detta är bara en bråkdel av allt jag har att dela med mig utav, och tro mig när jag säger att jag har försökt leva ett anständigt liv med jobb och rubbet, FLERA GÅNGER,  men de som jag nämt tidigare resulterat i psykoser. 

Att vara i mina skor är inte enkelt, livet är aldrig enkelt, inte för någon alls. Men nu handlar den här bloggen om mig så jag tänker inte sitta och jämföra mitt liv med andra. Det kommer alltid finnas dem som har det värre. Men att leva i mina skor är ingen dans på rosor! Det kommer ni inse när ni lärt känna mig närmre. 

Never regret anything that has happened in your life, it cannot be changed, undone or forgotten so take it as a lesson learned and move on!

Peace Vonk